Vi älskar att fördjupa oss i historierna bakom de konstnärer som inspirerar oss. Berättelserna om hur ett intresse blir till en passion, och hur passionen ibland leder till platser man aldrig hade kunnat föreställa sig. Så är det också för Rita Baarsgaard.
Om du frågar Rita hur hon hamnade i glasvärlden är svaret egentligen ganska enkelt: Det var inte planen. Faktum är att hon köpte sin första keramikugn innan hon köpte en soffa. Och det säger en hel del om Ritas syn på kreativitet.
Vägen från keramik till glas och gemenskap
Rita började ursprungligen arbeta med keramik, men när hon introducerades för glas upptäckte hon snabbt ett material med nästan oändliga möjligheter. Kombinationen av glas, metaller och färger satte fantasin i rörelse, och vissa nätter kunde hon knappt sova på grund av alla nya idéer som dök upp.
På den tiden var glasvärlden betydligt mer sluten än den är idag, så Rita fick experimentera sig fram. Hon började bränna glas i sin keramikugn, köpte glas hos den lokala glasmästaren och byggde senare en verkstad i några gamla grisboxar. För varför inte?
Idag är Rita ordförande för Glasforeningen, men när hon själv började arbeta med glas saknade hon något: ett nätverk – någon att fråga och dela erfarenheter med. Därför är det också mycket viktigt för henne att glasgemenskapen idag är öppen och inkluderande.
"Min mission är att vi delar vår kunskap och hjälper varandra", berättar Rita. Den gemenskap hon själv saknade i början har hon sedan varit med om att skapa för andra. Och kanske var det just det tankesättet som senare ledde henne vidare till ett helt särskilt undervisningsuppdrag.
Hur arbetar man med glas om man inte kan se?
För några år sedan dök en möjlighet upp. Dansk Blindesamfund sökte en lärare till kreativa kurser på Fuglsangcentret i Fredericia, och Rita blev nyfiken. Men hon hade också sina tvivel.
"Min första tanke var: Hur arbetar man med glas om man inte kan se? Skär man sig inte?" tänkte Rita. Det visade sig snabbt att frågan sa mer om henne än om kursdeltagarna. För självklart kunde de arbeta med glas – bara på ett lite annat sätt.
Idag undervisar Rita blinda och synskadade flera gånger om året. När hon packar bilen inför en kurs är bagageutrymmet fyllt med formar, glasprover, verktyg, mallar och inspirationsmodeller. Deltagarna känner sig fram och utforskar former med händerna. De bygger, limmar, monterar och skapar. Om glas behöver skäras hjälper Rita till. Men idéerna kommer från deltagarna själva.
Hon gör ofta mallar i kartong som de kan känna på. Hon tar med färdiga glasprover där strukturerna fortfarande kan upplevas med fingrarna. För som Rita säger med ett leende:
"De har ju fortfarande två händer."
Hon upplever faktiskt inte att deltagarna är begränsade. Tvärtom. De kommer för att lära sig tekniker, utmana sig själva och skapa något de kan vara stolta över – precis som alla andra.
Hur förklarar man en färg?
Något av det mest fascinerande med arbetet är samtalen om färger. För hur beskriver man egentligen färgen blå för en människa som aldrig har sett den? Rita har hittat sina egna metoder.
Ibland beskriver hon färger genom naturen:
"En spring green kan beskrivas som doften och känslan av bokträden när de slår ut på våren. En mörkblå färg kan kännas som stämningen vid havet en höstdag", förklarar Rita.
För människor som aldrig har sett färger kopplas beskrivningarna ofta till känslor, dofter eller upplevelser. Och ibland upptäcker Rita själv nya sätt att tänka kring färger.
När kursdeltagarna inspirerar läraren
Något som har överraskat Rita mest är hur mycket hon själv får ut av kurserna. Många av deltagarna känner inte till de oskrivna regler och begränsningar som glaskonstnärer ofta arbetar utifrån. Därför kommer de ibland med idéer som Rita aldrig själv hade kommit på.
"De tänker annorlunda än jag gör. Ibland föreslår de något där jag tänker: Det hade jag aldrig ens övervägt."
Det innebär att kurserna också blir en plats där Rita själv lär sig nytt. Även efter många år med glas kan hon fortfarande bli överraskad.
En kurs med plats för skratt
Något av det viktigaste för Rita är att stämningen är avslappnad. Det ska finnas plats att lära sig, men också att skratta. Som den dagen då en kursdeltagare berättade att personen skulle hämta sin käpp.
"Har du problem med benet?" frågade Rita helt uppriktigt.
Först efteråt gick det upp för henne att det naturligtvis handlade om en vit käpp. De skrattade allihop.
Det säger kanske mycket om hur Rita möter sina deltagare. Hon ser dem inte i första hand som blinda eller synskadade – utan som människor med lust att lära, skapa och vara en del av en gemenskap.
Kreativitet handlar om mer än material
För Rita handlar kurserna inte bara om glaskonst. Det handlar om gemenskap och om att mötas med andra människor. Om att skapa något med händerna och kanske viktigast av allt: att uppleva att man fortfarande kan.
När deltagarna kommer hem med ett glaskonstverk och kan berätta för familj och vänner hur de har gjort det händer något särskilt. En känsla av stolthet växer fram. Och den känslan är Rita glad över att få vara en del av.
För även om hon idag har arbetat med glas i årtionden är det fortfarande kreativiteten och människorna omkring den som driver henne framåt.